Vad är MR och hur fungerar det?
MR och MS
MR har bidragit till vår förståelse av MS på flera sätt. MR är en snabb och objektiv metod att bedöma en behandlings påverkan på sjukdomsförloppet och MR är följaktligen värdefull vid diagnostisering av MS, för förståelsen av sjukdomsprocessen och som verktyg vid kliniska prövningar.
Diagnos
En MR-undersökning (närmare bestämt en T2-viktad MR, som beskrivs nedan) anses tala mycket starkt för MS om den visar minst fyra skador i hjärnan eller om den visar tre skador, varav en är belägen i området kring hjärnans ventriklar, det periventrikulära området. Eftersom dessa kriterier är snäva (dvs. kräver att flera skador påvisas) men inte särskilt specifika (dvs. vissa andra tillstånd kan orsaka hjärnskador som liknar dem som observeras vid MS) har man utarbetat kriterier som är mer specifika.
Det måste finnas tre skador som uppfyller två av följande kriterier:
- en periventrikulär skada
- en skada som är minst 6 mm i diameter
- en skada belägen på den nedre ytan av lillhjärnan (en infratentoriell lesion). Lillhjärnan är belägen i nedre delen av bakhuvudet, nära nacken.
Sjukdomsprocessen
Vid utredning av MS används tre typer av MR-bilder, som samtliga är känsliga för den höga vattenhalt som MS-lesionerna har. De olika typerna av MR-bilder erhålls genom att radiovågspulserna som används i MR manipuleras på olika sätt. De kallas T1-, T2- och protondensitetsbilder. Varje bild ger kompletterande information om MS-sjukdomens art.
T1-viktad bild (ned till vänster)
T1-viktade bilder ger mycket anatomisk information om hjärnan. På denna typ av bild, som är särskilt lämpad för identifiering av gamla skador, framstår skadade områden som mörka fläckar.
T1-viktad bild, gadoliniumförstärkt (ned till höger)
Här är en förstärkt version av den T1-viktade bilden, som visar skador som inte syns på bilden utan förstärkning. De ställen där kontrastmedlet har ansamlats framstår som ljusa områden – detta är aktiva MS-skador. De gamla, inaktiva skadorna förblir mörka.
Vid T1-viktad MR används ofta ett kontrastmedel, t.ex. en förening som innehåller gadolinium (t.ex. Magnevist®): kontrastmedlet injiceras i blodbanan före undersökningen och framhäver (eller förstärker) områden med färsk inflammation, som indikerar aktiv sjukdom.
T2-viktning och protondensitetsbild
T2-viktad bild (höger). Denna typ av bild innehåller inte lika mycket anatomisk information som den T1-viktade bilden. Den visar både nya och gamla skador och används ofta vid diagnostisering av MS. T2-viktad MR kan upprepas regelbundet så att neurologen får en bild av hur sjukdomen fortskrider.
Protondensitetsbild (längs ner) Denna typ av MR kan visa både gamla och nya skador, som framstår som ljusa fläckar. Den är särskilt lämpad för identifiering av skador nära de vätskefyllda ventriklarna.
Diagnostisering
Dessa olika typer av bilder kan ge information om sjukdomsprocessen vid tre olika typer av MS – skovformad, primärt progressiv och sekundärt progressiv. Vid primärt progressiv MS – till skillnad från skadorna vid skovformad MS - är exempelvis skadorna vanligen små och förstärks inte av kontrastmedel, vilket tyder på att den inflammatoriska aktiviteten är låg.
Skadornas lokalisering i CNS avgör vilka fysiska symtom de orsakar. En skada i ryggmärgen kan till exempel orsaka domningar i benen och rubbningar i urinblåsans funktion därför att den stör nervimpulser från hjärnan till dessa områden. Skador i synnerven orsakar ofta optisk neurit, som kan framkalla dimsyn och förlust av färgseendet därför att skadan försämrar synnervens funktionsförmåga.
Många skador – även stora – är kliniskt tysta (dvs. de ger inga symtom), men ju fler skador en person har, desto större är risken att en viktig del av hjärnan påverkas och att kliniska symtom uppträder.
Bedöma effekten av behandlingar med hjälp av MR
Eftersom MR är en icke-invasiv metod, kan den användas till att regelbundet undersöka samma person så att man får en objektiv bild av hur en behandling påverkar sjukdomsaktiviteten (antalet nya, växande eller återkommande skador). Idag tillhör MR standardverktygen i diagnostiseringen av MS. I kliniska prövningar används MR till att utvärdera effekten av behandlingar (t.ex. beta-interferoner) under sjukdomsförloppet.
Referenser
1. Fazekas et al. Neurology 1999;53:1448-456.
