Regeringen och NHR är överens, 8 december 2008
Till mitten av 90-talet var neurologens uppgift att ställa rätt diagnos. När till exempel MS-diagnosen ställts var patienten medicinskt färdigbehandlad och kunde få sjukskrivning eller förtidspension. Bromsmedicinerna har ändrat den bilden. Nu börjar man inse att patienten har ett liv att leva efter diagnosen, ett liv som delaktig i arbete, fritid och samhälle.
Bromsmedicinerna syftar till att fördröja försämringarna, rehabilitering syftar till förbättringar- fysiskt, psykiskt och socialt. Har man drabbats av MS mitt i livet, har man fått ett släpande högerben, inkontinensproblem, ataxier och balanssvårigheter, då är en förbättring mer motiverande än att fördröja försämringarna. Därför är rehabilitering en lika självklar del av MS-vården som medicinering.
Det finns idag en övertro på medicinering och operationer i svensk sjukvård. Det är ju medicinering och operationer läkarkåren är utbildad på och begriper, och det är läkarkåren som sitter i toppen av sjukvårdshierarkin.
Visst är sjukvårdens uppgift är att rädda liv- men det räcker inte! Vi måste också se till att de som överlever får ett liv med innehåll, ett liv i ”aktivitet och delaktighet” som det uttrycks i WHO:s International Classification of Functioning and health (ICF).
…om att rehabiliteringen måste förbättras!
"Det är fullständigt oacceptabelt att det är mindre än 20% av de neurologiskt sjuka som får en rehabiliteringsplan." Så formulerade sig Gunnar Axèn (Socialförsäkringsutskottets ordförande) vid NHR:s utfrågning i riksdagen i december. Det är förstås inget löfte om att det ska bli bättre, men väl ett erkännande av att det bör bli bättre.
NHR har förmått Alliansregeringen att inse bristerna i den neurologiska rehabiliteringen och bristerna i neurosjukvården. Fler neurologer och en bättre planerad och strukturerad rehabilitering i alla landsting är målet att arbeta för, och socialdepartementet delar i alla fall den ambitionen.
Det finns god evidens för rehabiliteringens effekter, såväl vad gäller ”inpatient rehabilitation”, d.v.s. sammanhållen eller intensiv rehab, 3-4 veckor på en rehabanläggning, som kontinuerlig dagrehab under en längre period. När Försäkringskassan satsat pengar på rehabilitering har man framförallt varit inriktade på rehabiliteringsutredningar. Till den grad att en och samma person har kommit i åtnjutande av tre eller flera rehabiliteringsutredningar som beskrivit problemen. Men inga åtgärder för att komma tillrätta med dem!
Bristen på rehabilitering handlar inte bara om ”bristen på resurser”.
För att få bästa möjliga resultat handlar det som vanligt om att göra rätt saker på rätt sätt.
Lasse Winborg
Projektledare
NHR
