01 - 04.04.2008, 19:42

Pratade med mormor idag, hon hade varit iväg på en neurofysiologisk utredning precis samma som jag ska göra om 2 veckor. Hade ingen aning om det. Vet att hon blev sjuk för ca 5 år sedan och var inlagd på sjukhus länge. Hon hade dålig balans, kunde inte ta sig uppför sina trappor till lägenheten och långsamt så försvann förmågan att orka gå alls.

Först var hon jättepigg och var med överallt, sen fick hon rullator och nu är det rullstol som gäller. Ska träffa henne imorgon men samtidigt som det är tråkigt att dem inte hittar vad som är fel så är det skönt att höra. Kanske har vi samma eller liknande sak.

Vet inte om dem gjort LP och MRT på henne, troligen har dem gjort det, men ska fråga.

Hur vanligt är det annars att MS kommer när man är runt 65-70år?

Känns lite skönt att det finns en till i släkten som kämpar för att få svar. Ska återuppta kontakten med henne nu. Vi har knappt träffats dem senaste 6åren. Men nu är jag i stan och hälsar på andra släktingar så då ska jag träffa henne med.

Kanske är det en ledtråd till vad som är fel med mig. Vanligt åldrande är det inte i mormors fall, det sa min neurolog när jag förklarade att mormor utretts neurologiskt men jag inte vetat vad som varit fel. Nu kan jag säga till honom att det inte är så.

För på farmors sida har typ alla reumatism, och så fort jag sagt det har jag fått höra att då är det reumatism jag har. Nu kanske dem tar mig lite mer på allvar.

03 - 05.04.2008, 12:15

Jag har 4 bekanta som fått ms vid 60-65 års ålder!
Det har kommit efter virus och en fick det efter det hon blev pensionerad och kunde entligen slappna av efter en stessig tid på jobbet och ett år senare bröt ms ut.Det är kanske underligt att tänka sej det men inte ovanligt.
I dessa två fall är det långsamt framskridande ms.

05 - 06.04.2008, 14:05

Träffade tanten igår och hon var piggare nu, kunde gå med ståstöd, men hon använder fortfarande rullstol.

Vi pratade och det var så otroligt skönt, hon förstod och visste precis hur jag har det. Hon sa att hon många gånger velat ge upp och inte orka leva längre men kommer på att det ju visst finns massor att leva för.

Så nu ska vi kämpa ihop, tänker ringa henne mycket oftare för jag vet att hon är en av dem få som förstår vad jag går igenom. Frustrationen över att inte få hjälp, att vänta och träffa läkare som är arroganta och idioter.

Hon har muskelsvagheter i ben och rygg men inte armar som jag har fått dem senaste månaderna. Hon har inte smärtor heller, det är skönt för henne. Men annars har vi väldigt lika symtom.

Är så tryggt att veta eftersom andra i släkten säger att det säkert är hypokondriskt och att mitt liv springer ifrån mig. Som om jag inte vet det...