02 - 28.06.2009, 10:07

Hej Glorry!
Jag tycker du ska ta ett snack med ditt MS-team. På vissa sjukhus vet jag att det finns typ MS-kurser för anhöriga eller för både anhöriga och patienter samtidigt. Något sådant tror jag hade varit nyttigt.
Du skulle också kunna kolla med NHR där du bor om dom anordnar träffar.

Jag tror att det i många fall är så att våra närmsta har mer problem med diagnosen än vad vi själva har. Har suttit med i samtalgrupper på mitt sjukhus med både anhöriga och patienter och där märkte jag att dom anhöriga hade ett stort behov att få prata ut. Jag tror också det var nyttigt för dom att träffa andra patienter.
Kan tillägga att jag själv nog har ett liknande problem som dig.......min fru är fantastisk men föräldrar och morföräldrar går lite som katten runt het gröt när det gäller MS:en.....får kanske skicka iväg dom på en träff ;-)
Kram
Daniel

04 - 28.06.2009, 19:28

Hej Glorry,

jag är nästan glad att inte mina föräldrar var i livet när jag fick diagnosen. Då hade jag haft deras ledsenhet att bära också.

Samtidigt kan jag som mamma förstå att din mamma bekymrar sig.

Precis som Pågen föreslår jag att du tar kontakt med ms-team eller ms-sköterska och frågar om du och din familj kan få ett samtal med dem. Det kändes bra för oss att gå dit och mina barn kunde t ex få fråga om ärftlighet mm.

mvh/BM

06 - 30.06.2009, 21:03

Hej på er.
Min mamma ville inte heller acceptera min sjukdom. Hon har vägrat att lyssna. Började vi prata om detta så grät hon eller inte ville prata. Det jag berättade kom hon inte ihåg senare och var helt enkel väldigt påfrestande. Idag kan jag nog säga att detta har förstört vår relation lite. Jag har behov av att prata av mig om sjukdomen och alla dessa konstigheter som tillhör, men hon är inte den som jag går till. Hon vill nog inte heller det, tror jag. Hon orkar inte riktigt lyssna, eller så vill hon inte inse att jag har en kronisk sjukdom, och därför inte vill prata om det.
Jag berättar inte gärna själv om min sjukdom för andra, min chef och mina arbetskamrater vet om det. Men det känns som att ju mer folk vet ju mer försvinner de. De blir rädda eller ledsna....
Men jag tror att ju mer man pratar om sjukdomen, desto bättre mår man inombords. Jag försöker tro det iallafall.

Sabina.

08 - 24.08.2009, 11:15

Hör att många av er har mödrar som har svårt att förstå. För mig och min mamma är det nästan tvärtom, det känns som att det är hon som har fått diagnosen. Hon är med mig överallt hos alla läkare och ringer varje dag och är på mig medans jag helst vill glömma att jag har ms, jag vill inte bli för insyltad i hela ms-livet där jag bara identifieras som ms-patient. Jag tycker det är svårt när folk man en gång i tiden stog nära bara vill fråga om sjukdomen och hur man mår, när dom smittar av sin ångest på en. Stöttande familj i all ära, men det kan gå överstyr också. Det är svårt när man får hjälp med minsta lilla småsak. Jag tycker faktiskt det är viktigt att man får behålla lite självständighet, det stärker självförtroendet och är extra viktigt när man har en diagnos som ms att man känner att man kan hantera den utan 100 telefonsamtal från en sörjande mor var dag.