Kärnfamilj eller Värnfamilj?
11 februari 2010
Att vara mamma till mina barn är det roligaste och viktigaste jag vet. Det är inte helt problemfritt och visst blir man trött och arg ibland, men det spelar ingen roll. Det ger ändå mer kraft och energi än det tar, alltid.
Varje ålder har visat sig ha sin charm och sina svårigheter. Att bli förälder var för mig en stor lycka men samtidigt visade sig också andra känslor som oro, rädsla bland annat. Bara tanken på att det skulle kunna hända det lilla barnet något fick kroppen att fysiskt reagera med svettningar och känslan av en kniv i hjärtat och magen. Jag var tvungen att inte tänka på sådana saker i onödan. När det senare under deras första år dök upp situationer där rädsla, oro och panik var helt befogade, då blev jag tvungen att vara lugn och sansad för att bara kunna hjälpa till och finnas för dem. När man har varit med om något svårt är det lättare att bara känna glädje igen när allt är bra. Att de små liven är ovärderliga i alla lägen. I trotsåldrar och vredesutbrott också.
Kan det vara så att man får till låns de barn man klarar av? Att barnen väljer vilka familjer de ska komma till för att lära oss något. Är det därför man känner att man på allvar aldrig skulle vilja byta bort dem mot grannens. Hur fina barn grannarna än har. Det har jag faktiskt aldrig hört talas om… att två mammor har tittat på varandras barn och båda ärligt sagt:
- Vilken härlig unge du har, ska vi byta? Det måste finnas en anledning till det. Biologiska band, så klart. Men även de familjer som adopterat barn känner ju den stora närheten och kärleken till sitt barn. Det måste även vara andliga band som finns mellan barn och föräldrar. Förståelse och respekt för individen. Att vi alla är olika.
Den typen av andliga band är ju också de som blir viktiga i alla familjer där fler vuxna har en nära och familjär relation med barnen.
När man blir bonusförälder. Då är det inte biologin som styr utan bara personlig kemi. Egentligen är det större än vanligt föräldraskap att som bonusförälder och bonusbarn fungera väl tillsammans. Då ingen av dem har valt varandra alls från början. Inget som är helt självklart att det bara ska fungera. En verklig bedrift att få det att kännas riktigt bra! Det är en stor lycka när det visar sig att nya familjemedlemmar också har stort förtroende och kärlek för varandra!
Alla familjer oavsett hur de ser ut kan klara av att få alla att känna sig älskade och trivas väl tillsammans. Att bli starka och kloka individer. Pappa, pappa, barn. Mamma, mamma, barn. Bonusmamma, pappa, barn och bonusbarn. Bonuspappa, mamma, barn. Mamma, barn. Vuxen, vuxen utan barn. Vuxet barn med föräldrar. Vuxet barn utan föräldrar och barn, men med husdjur. Ja, ni fattar vad jag menar…
Det är dags att vi skrotar den romantiserade drömmen om kärnfamiljen med en biologisk mamma och pappa med egna barn. Det har visat sig att det inte är den som är normen nu, eller ens det bästa för många av oss. Jag vill utnämna alla familjer som bygger på kärlek och respekt till de medlemmar som ingår till den nya normen:
Fanfar! Tattatatatataaaaaaaaaaaaaa!
Nya normen är Värnfamiljen. Som värnar om varandra. Som värnar om kärleken. Som värnar om sina vänner. Som värnar om det goda i livet.
Är ni med på det?
Lisa Lundin
Klicka här för att kommentera krönikan
Du måste vara registrerad och inloggad på mötesplatsen för att kommentera krönikan.
Klicka här för att logga in eller registrera dig.
