Vilken lättnad…
12 maj 2010
Nu är det ett år kvar till nästa gång. Ett helt år av lugn och bara lite normal vardagsångest. Ett år där man kan känna sig glad emellanåt och ledsen emellanåt över olika saker… men inte en enda gång uppleva den totala maktlösa ångesten, stressen och skulden som bara infinner sig en gång per år…
Vid deklarationstider…
Vad är det som gör deklarationsdagen så laddad för mig och flera andra? Varför? Varför har jag ända sedan jag började deklarera vid 18 årsålder haft ont i magen varje gång jag hört ordet deklaration? Jag har aldrig haft något att dölja…
Jag måste vara en reinkarnerad ekonomisk brottsling utan dess like. Jag har antagligen levt ett tidigare liv i sus och dus på förskingrade pengar. Säkert under 30-talet. Det verkade trevligt. I alla fall innan Kreugerkraschen. Då hade jag nog stora fester och champagne-middagar som aldrig kostade mig en krona. Alla mina enorma tillgångar och hus, gods och gårdar fifflades illmarigt och elakt till med hjälp av lite luftfakturor och mutade revisorer.
Alla såg upp till mig, den givmilda, generösa rikemanskvinnan som med två tomma händer byggt ett litet imperium och fint delade med sig till fattiga och barn. Men stressen som tärde inombords gjorde att jag då aldrig kunde njuta av alla tillgångar. Jag var hela tiden rädd att bli upptäckt som en bluff. Att polisen skulle komma och avslöja allt fusk i bokföringen. Att se folk i ögonen som man har lurat och ljugit för i alla år för att sko sig själv, bara det blev jobbigt och outhärdligt. Jag sålde allt jag hade och gav tillbaka till de företag jag lurat, samtidigt som jag reste utomlands för att själv bära skulden och skammen över det som hänt.
Den fleråriga stressen hade dock lett till att kroppen var helt slut. Ensam och olycklig, med tungt samvete men på pappret skuldfri dog jag på ett pensionat i Amsterdam bara 40 år gammal.
Men stressen över ekonomi och att alltid känna skuld när bokföringen ska redovisas har fått leva kvar i detta livet som ett riktigt minne av mitt förra liv. Ett sorts karma som inte bara kan viftas bort. Universum har bestämt sig för att jag ska plågas av makalös stress varje år nu så länge jag lever.
Det spelar ingen roll att det länge bara varit ett sms man kan skicka nu för att godkänna deklarationen. Jag mår illa i alla fall.
- ÅÅÅååååååå, magen vrider sig ut och in och jag svettas. Jag tänker hela tiden… jag har väl inte gjort något fel? När det kommer papper från banker och andra ställen som det står…”sparas till deklarationen” på så påminns man om sin oro. Plågan börjar ju redan i slutet av året och växer sig starkare och mäktigare för varje dag som går tills allt ska vara helt färdigt i början av maj.
Till och med sista åren när jag har haft firma och en revisor gör deklarationen ordentligt utifrån en bokförares noga arbete med mina kvitton och in och utbetalningar… till och med då får jag ångest. När jag bara ska skriva under en av proffs färdigställd uträkning med korrekt deklarerade uppgifter. Hur ska jag komma över detta? Eller egentligen borde man ju börja fiffla lite så är i alla fall stressen befogad? Nej, huvvaligen, det törs jag inte ens tänka på… det blir svårt att andas direkt. Nu är det ett år av lugn innan det är dags att deklarera igen. Bara att njuta!
Lisa Lundin
Klicka här för att kommentera krönikan
Du måste vara registrerad och inloggad på mötesplatsen för att kommentera krönikan.
Klicka här för att logga in eller registrera dig.
