Lisas krönika 12 juni - 09
Att vara vuxen…
12 Juni 2009
Jag kommer ihåg min barndom. Det är mycket lyckliga minnen och några svåra. Men framförallt kommer jag ihåg känslan av att vara barn. Bekymmerslösheten…det mesta var roligt.
Sommarloven kändes som en evighet. Man badade, cyklade, hoppade hopprep, var ute på gården mellan hyreshusen lite längre på kvällen. Läste Kitty-böcker på gräsmattan med en flaska saft bredvid sig. Kompisar fanns alltid och allt ordnade sig.
Jag kände mig helt trygg i hemmets vrå, med mor, far och en massa småsystrar. Jag kände mig så trygg att jag gärna ville ut i världen. Jag lekte med kompisar så mycket jag kunde. Älskade att sitta vid goda vänners fikabord på eftermiddagarna och käka mellanmålsbullar. Speciellt Sussies mammas bullar var härliga. Där var det alltid nybakat och flera olika sorters kakor. Jag var en trind glad unge!
Jag kommer också ihåg att jag längtade efter att bli vuxen. För att få vara uppe längre på kvällarna. Gärna titta på deckare som bara vuxna fick se. Äta godis när man själv var sugen och inte bara på lördagarna.
Jag tyckte att TV-deckare på första sommarlovet var helt självklara för mig. Mamma övertygades av mina förståndiga förklaringar och att jag var så kvällspigg. (Jag var första barnet). Jag kände mig mycket stor i en liten människas kropp.
Det blev flera mardrömsnätter den sommaren, svårt att övernatta hos vänner och stor rädsla för döden. Jag ville inte bli vuxen ett litet tag efter det…
Jag klandrar inte mamma. Hon var en stark envis mamma men jag var en starkare 7-åring. Och jag fick lära mig av smällen. Åren gick och jag var ganska nöjd att bara vara barn.
Jag lekte med Barbie ena dagen i sjätte klass för att nästa dag pussa en finnig skolpojke under en discoboll på ett knattedisco. Den dagen kände jag mig stor. Jag visste vad kärlek var. En tryckare till låten ”Carrie” med Europe. En svettig pojkhand i min. Nästa dag var vår relation ett minne blott. Han brevväxlade med Jenny i min klass och frågade chans på henne i brevet hon skadeglatt visade mig. Då fick det vara... och jag kände mig ganska liten när jag gjorde slut med honom.
Nu är jag 35 år. Nu är jag väl vuxen på riktigt! Jag har till och med egna barn. Jag bestämmer över mig själv. Jag kan äta godis alla dagar i veckan om jag vill. Vara uppe flera dygn i sträck om jag vill. Strunta i att borsta tänderna om jag vill. Välja precis vilka personer jag vill umgås med. Det är beklagligt så sällan jag använder mitt vuxenmandat på flera av dessa punkter nu… det måste det bli mer av…
Det som gör att jag börjar känna mig stor nu är att jag fortfarande känner mig riktigt liten innerst inne ibland. Och vet att det är naturligt! Att jag behöver stöd och hjälp av andra är en del av livet, inte bara som barn.
Att våga vara liten i en stor människas kropp, och ta ansvar för det… Är det att vara vuxen på riktigt?
Lisa Lundin
Klicka här för att kommentera krönikan
Du måste vara registrerad och inloggad på mötesplatsen för att kommentera krönikan.
Klicka här för att logga in eller registrera dig.
