Varför utsätter man sig för vissa saker?
19 april 2011
Att hoppa bungy-jump, åka luftballong, hoppa fallskärm, grott-dyka, dyka med tuber överhuvudtaget, bestiga höga berg, åka störtlopp och knarka.
Det är listan på saker jag aldrig skulle kunna utsätta mig för. Min kropp och hjärna signalerar redan vid tanke på alla dessa aktiviteter att det är förenat med livsfara. Musklerna spänns, andningen blir något kortare och mer stötig, synfältet minskar och hjärnan helt blockerad. Jag kan varken tänka framåt eller bakåt utan bara: NEEEJ.
De aktiviteterna får vänta på någon annan som kommer för att utföra dem. Jag kommer aldrig i mitt liv att testa någon av dem. Hur många presentkort på luftballongsfärder jag än får som gåva vid jämna födelsedagar, hur många tusenlappar det än har kostat att boka in mig på tandems-fallskärmshopp kommer jag aldrig, jag säger ALDRIG att genomföra det. Det är inte min grej. Jag vågar inte.
Det ger mig inga kickar att göra livsfarliga saker och dessutom betala dyrt för det. Jag förstår tjusningen och kicken i att utföra något annorlunda. Men skönheten av upplevelsen försvinner när jag tänker på faran, konsekvenserna av handlandet.
Ser mig själv ligga som en platt pannkaka på 5 meter i diameter, på ett gärde efter misslyckat fallskärmshopp. Känner utan att ha testat i verkliga livet, ångesten av att dyktuberna inte fungerar nere i havets djup. Det kommer inte att spela någon roll hur vackra korallrev man än dyker i när en blodtörstig haj samtidigt närmar sig i rekordfart.
Jag ser mig själv ligga på en nerskitad madrass i en pundarkvart med blåsvarta stickhål i armar, utan tänder och utan liv. Inget kan få mig att testa knark. Inte ens värsta glittriga kändis-glamourfesten där man blir bjuden partydrogen nummer 1 av den hippaste personen i branschen, för jag gissar att jag blir fast i livslångt missbruk. Varför skulle inte jag bli det när så många andra blir det?
Varför utsätter någon sig för detta? Det räcker med allt annat man gör i livet som man kan få kickar av, utan att det nödvändigtvis behöver vara dyrt eller dödsbringande.
Som att underhålla en flera-hundra-personers-publik under en kväll. Varför gör jag det här? Frågan kommer ibland upp precis minuterna innan jag ska in på scenen. Speciellt om jag har haft ett litet uppehåll och jobbat med andra saker. Då vet jag inte alls. Jag får bara koncentrera mig att hålla ihop kroppen och sinnet för att på bästa sätt kunna fixa uppdraget. Följa strategierna, använda tekniken för att nå målet.
När framträdandet sedan är över vet jag ju varför jag har gjort det. Det är som att hoppa bungy-jump, balansera på slak lina över bråddjup. Slänga sig handlöst ner för ett stup, surfa på vindarna och landa på fötterna. Jag har fått publiken att skratta och det är målet. Och uppdraget är inte förenat med döden. Jag har fått en enorm endorfinkick och upplevelse, utan att ha behövt riskera livet. Det känns bra.
Att utsätta oss för saker som kan vara jobbiga som bara den, men ändå göra det för att det utvecklar oss och för att vi i slutänden får positiva upplevelser av det är nödvändigt. Att utsätta sig för att föda barn. Prata inför folk. Ge ut en bok. Springa tjejmilen. Åka vasaloppet. Sluta röka. Bryta upp från destruktiva relationer. Sätta upp personliga mål, vilka som helst, och arbeta för att nå dem! Våga att misslyckas.
Det måste vi utsätta oss för. Vi kommer inte att dö av det. Det gör oss bara mer levande! Vad utsätter du dig för?
Lisa Lundin
Klicka här för att kommentera krönikan
Du måste vara registrerad och inloggad på mötesplatsen för att kommentera krönikan.
Klicka här för att logga in eller registrera dig.
