Lisas krönika 22 jan - 09
Lisas Labyrint
22 jan 2009
Jag ser livet som en labyrint. Inte en mörk, hemsk, egyptisk, pyramidlabyrint med mörka gångar och katakomber, fladdermöss och ramaskrin. Lukt av råttpiss och mögel. Nej, nej, inte så! Tänk dig en jättestor trädgård. En lummig, grön, 25 grader varm örtagård, med starka, uråldriga, härligt höga lövträd med ymniga jättekronor som solen silar sitt ljus igenom. I denna enorma trädgård finns en häcklabyrint med höga väggar, vindlande stigar och tvära svängar. Den är stor som bara den. Till och med större än Zlatans ego… då fattar ni omfattningen…
Det finns 9 miljarder olika ingångar i virrvarret av vägar men bara en utgång, ett tydligt slut. Det gäller inte att komma fortast fram till slutet, utan att gå igenom labyrinten och se vilka skatter eller faror som väntar bakom krökarna. Se vilka människor vi möter på vägen. Några slår vi följe med en bit, vissa leker vi med länge. Andra personer nickar vi bara åt och en del går vi förbi utan att ens lägga märke till.
Ibland möter vi platser, personer och händelser vi inte själva har önskat. Ibland får vi bära varandra, eller tacksamt ta emot hjälp att för att färdas till nya gångar i labyrinten. Vissa partier går vi ensamma för att vi har valt det så. De personer vi vill traska på och uppleva saker med, kanske inte har hittat fram till oss än. Eller sprungit före. Ibland vill vi älga rakt igenom eller klänga över väggar för att komma fortare fram till en kanske enklare väg. Det går för snabbt. Vi glömmer kolla om det är möjligt. Bang, krasch, kabooom! Katastrofen är ett faktum. Vi går i snårig terräng. Slår pannor trasiga, blåmärkesömma mot hårda väggar. Står vid korsningar och vet inte alls åt vilket håll vi ska fortsätta. Hamnar i återvändsgränder. Ljuset slocknar. Vi blir sååååå trötta.
Men ibland ger väggar vika. Vi får tag i en stege och tar oss över till nästa passage. Vi finner de underbaraste skatter, fria att bära med oss i våra sinnen och hjärtan: den vackraste av fjädrar, en första tand som tappats, en varm kyss eller det finaste av leenden som du mött på bussen på väg till jobbet en grå, kall januarimorgon.
Vi hittar den skönaste platsen vi någonsin varit på. Turkosblått hav, sand, koraller, snäckor, drinkar helt gratis… Du silar sanden mellan tårna, får massage av en härligt soldoftande man…eller kvinna, beroende på vad du föredrar för massör. Med armar mejslade som en gudalik grekisk marmorstaty. (Alla kanske inte upplever just det här, men vissa…) Då får vi ta oss tid att njuta av lugn, skönhet och glädje. Samla kraft, mod och lust, tills stunden är inne att vandra vidare.
Jag vill ha och ta lång tid på mig för att se hur det ser ut i de olika gångarna. Gå i sällskap med alla som står mig nära. Se vilka nya bekantskaper och upplevelser som väntar. I de svartaste gångarna, när jag slår mig själv för att jag tagit fel väg får jag låta ljuset och lättheten från de vackra partierna lysa upp hopplösheten, tills jag hamnar rätt igen.
Jag fick en GPS i julklapp, men slängde den på en gång. Den kan enkelt visa vägen till slutmålet, men är det så intressant egentligen...? Det viktigaste är att vi är öppna att välja vår egen väg. Vågar välja vilka som ska göra oss sällskap och i vilken takt vi ska gå. Då kommer styrkan och nyfikenheten att knata på länge, länge, fast det inte alltid är helt bekvämt. Vi ses på vägen!
Lisa Lundin
Klicka här för att kommentera krönikan
