OS-tider!
25 februari 2010
Wow! Vad häftigt det är att titta på OS! Hundra och åter hundra idrottsmän och idrottskvinnor kämpar för att bli Olympiska mästare. Man kan aldrig veta hur det ska gå förrän tävlingen är helt avslutad. Det är dramatik, spänning och nervkittlande i varje gren. Allt kan verkligen hända. Det är så små marginaler ibland som avgör.
Nu kanske inte Curling tillhör min favoritsport, men till och med den grenen kan få mig att fastna i Os-världen. Det är koncentration, teknik, taktik och så många års spelande för att nå dit de är idag.
Alla Idrottare har oftast en OS-medalj som ett av sina stora mål under hela sin träning. Vi tittare och publik kan sedan följa kampen om medaljerna hela tiden och vara med och dela deras spänning.
Undrar om det är därför OS blir så stort? För att man vet hur mycket alla har satsat för att bli bäst. För att man kan föreställa sig uppoffringar de har gjort i livet för att helt kunna fokusera på sin idrott. För att vi kan föreställa oss deras glädje när de vinner något de har kämpat för i åratal. För att vi skulle vilja vara som dem?
Starka kroppar som tränats i åratal med tanke på att delta i det största idrottssammanhang man kan medverka i. Hjärnor som har slipats mentalt till att bara fokusera på här och nu. I idrott kan vi verkligen se vad som händer om kropp och tanke inte hänger ihop. Eller att mental stress kan göra en vältränad kropp tung och orörlig. Att positiv mål-träning är så viktig. Att man aldrig ska ge upp. Och att man aldrig kan veta i förväg vad som ska ske härnäst.
Stavar går av, man vallar skidor fel, folk ramlar, någon har sovit dåligt en annan kör fel väg in på upploppet. Publik jublar. Idrottare gråter av glädje eller bitterhet. Alla satsar järnet, det får bära eller brista. OS är ju en spegling av verkliga livet.
Men varför ska det vara så livsfarligt? Det är det enda som känns obehagligt. Varför ska människor behöva sätta livet till eller bli allvarligt skadade i ett sportevenemang? Visst, olyckor kan hända var som helst. Jag kan halka i badkaret i morgon och slå ihjäl mig. Olycksrisken kan vi aldrig bli av med. Vi kan bara öka säkerheten. Frågan är om det är värt att utsätta sig för farligheter för att nå sina drömmars mål? Ja, visst verkar det så. Annars skulle ju inte tävlingarna existera…
Fler OS funderingar:
Skulle OS dra ännu mer publik om alla tävlade nakna som när OS startade i Grekland för 4000 år sedan? Skulle då liggande skytte i männens skidskytte ställas in med tanke på hur svårt det måste vara att träffa rätt om man har lill-snorken i kall snö samtidigt som man skjuter prick?
Varför är inte Janne Boklöv kommentator på backhoppningen?
Var prinsessan Lilian på plats med kungafamiljen i Vancouver, eller var det något annat svenskt fans som bar blå peruk?
Lisa Lundin
Klicka här för att kommentera krönikan
Du måste vara registrerad och inloggad på mötesplatsen för att kommentera krönikan.
Klicka här för att logga in eller registrera dig.
