Lisas krönika 29 jan - 09
Lisa lägger nya mönster
29 jan 2009
Amaryllisen i mitt köksfönster måste vara helt dum i huvudet. Den blommar fortfarande. Med tallriksstora, grälla, ceriserosa blommor. Fattar den inte att julen är slut. Att det är dags att vila nu. Att den ska slängas bort. Men den står kvar och blommar. Som om den hade betalt för det. 5 veckor in på det nya året…men hallå!
Änglar, tomtar, jullovsdamm. Allt är redan bortrensat. Av gammal vana, inklämt i för trånga kartonger. Bara stora adventsstjärnan i hallen har fått dispens ett tag. Det är så mörkt och ljuset behövs verkligen ett tag till. Snart åker den också ner. Skönt. Innan grannarna börjar fundera. Det hade varit bra att få bort den där blomman också. Så man kan börja om. Med tulpaner, blåsippor och videkissar. Men envist blomstrar den vidare, helt uppkäftigt. Nya knoppar kommer det också. Den ser så vacker ut att man blir förbannad.
– Ja, men stå kvar då…och blomma! Du verkar ju inte fatta bättre, skriker jag. Tok-skriker. Katten rycker skräckslaget till, tittar förebrående på mig, hoppar ner från kökssoffan och går förnärmad in i vardagsrummet. Du är helt galen, säger svansen sakta, men bestämt, när den vajar fram och tillbaka. Jag blir rädd. Att katten har rätt. Jag är tokig. Skrika sådär. Till en stum krukväxt.
Men det är inte jag som gjort något fel. Det är inte jag som bara blommar och blommar, som om jag var planterad i jord med anabola steroider. Det normala är ju faktiskt…
– Nej du, det är du som… jag hejdar mig. Nöjer mig med att blänga surt med hettande kinder på plantan i fönstret.
Den svarar inte nu heller. Så klart. Hade den gjort det hade jag varit galen på riktigt.
Vad förvånad jag skulle bli om den svarade. På ett helt annat språk. Den är ju odlad i Sydafrika. Sannolikheten att den skulle kunna svenska är ju rätt liten. Men i och för sig. Den kanske är lättlärd och har språköra. Vem vet? Den kanske hade sagt på ren Sala-dialekt, blandning mellan Västeråsgnäll och dalmål:
– Du, jag har inget bättre för mig, än att bara finnas till.
Jag känner mig plötsligt skuldmedveten. Ler generat åt blomman.
– Förlåt. Du är fin, men du passar inte riktigt just nu…
Hör själv hur dumt det låter. Passar för vem då? Den gör ju mig glad med sin färg, frispråkighet och livskraft. Tänk om den hade kunnat prata.
Amaryllisen får vara kvar. Skönheten vinner över vanorna. Lovar också att den till våren ska få fortsätta livet i rabatten framför köksfönstret. Adventsstjärnan får också sitta kvar, vit, jättestor och glittrande. Till våren blir det en hyllning till vitsippan och livet som återvänder. I sommar kan den ses som en modern konstinstallation, ”En dröm från stjärnorna”. Den kommer att ge skönt ljus mörka augustikvällar. Så får det bli. Man spar kraft och energi på att inte slita upp och ner allt i lådor i tid och otid. Skönt också vid första advent nästa gång, att bara ha den hängande i fönstret redan.
Känns annorlunda att göra tvärtom mot vad jag brukar, modigt. Jag är glad och tacksam över blomman, stjärnan och vad jag bestämt. Jag struntar i vad alla föreställer sig att man ska göra och om folk tycker jag är knäpp. Jag gör det jag känner är rätt, och väljer det jag blir glad av. Jag mår bra av att förändra vanor och rutiner. Vill träna ännu mer på det! Vilka mönster förändrar jag nästa gång?
Lisa Lundin
Klicka här för att kommentera krönikan
