Lisas krönika 3 juni - 09
Gå ner 10 kilo till midsommar…
3 Juni 2009
Nu är det sista rycket att ta tag i midsommarformen om man ska tro vad tidningarna skriver. Varför vill man vara smal just på midsommar undrar jag? Är det för att gå på midsommarfest i en sirlig vacker åtsmitande klänning? I Stockholms skärgård. Möta spännande vackra människor som skrattar och dricker öl i en solnedgång när Tomas Ledins landsplågor vibrerar i luften? En spontan picknick och någon har med sig en gitarr. Alla sjunger och pratar om livet och ingen verkar ha några problem i världen. Det är bara så härligt att leva, vara riktigt lycklig och med i en fantasivärld. Ja, då kanske man vill vara riktigt vidjesmal och ha midjelångt, rågblont hår, ett brett vitt leende, och vara lite lobotomerad för att kunna ha riktigt trevligt. .
Nu blir man ju inte bjuden på sådana fester så ofta… tur det. Det tar ett tag att spara ut håret till midjan…
Enligt kvällspressen i Sverige så är det jakten på kilon innan midsommar som är det viktigaste just nu. Det står på löpsedlarna. Det är dessa veckors största nyhet. Märkligt. Att något så vardagligt och jämt förekommande som att gå ner i vikt kan sälja tidningar fortfarande. Är det det vi vill läsa om? Av princip har jag för länge sedan slutat köpa kvällstidningar eftersom de journalister (eller vad man nu ska kalla dem utan att bli för taskig) som jobbar med nyheter inte har samma åsikt som jag vad som är viktigt. Jag skiter i Robinsonfinalen, jag struntar i vilka kändisar som varit otrogna och jag vill inte veta hur man går ner 10 kilo till midsommar. Det finns inga mirakelkurer. Det är bara att äta mindre och röra på sig mer. Och veta att övervikt som byggts upp under flera år tar flera år att komma till bukt med.
Fråga mig. En dag när jag vägde mig för några år sedan visade vågen på 118 kilo. Då var jag gravid och hade tre veckor kvar till förlossningen. Jag slutade väga mig då för jag tyckte 118 kilo räckte bra till mina 165 cm. Sedan tog det nästan två och ett halvt år att komma ner till BMI 25 igen. Utan pulver, utan någon konstig diet som utesluter för kroppen viktiga ämnen. Jag gick ner i vikt genom att äta god och bra mat, inte utesluta för mycket av livets goda, och genom att förstå att tar det lång tid att gå ner så är det lättare att hålla vikten senare. Och det har jag lyckats med.
Atkins-dieten, GI-metoden, Stenåldersdieten… Man kan knappt bjuda någon på middag längre. En äter inte fett, en annan äter bara fett. Kolhydrater jämställs med knark och potatis som fött människor i norden i århundraden är plötsligt olämpligt på matbordet. Konstigt. Stenålders-dieten är ju dieten med nötter, frön och rent kött. Den ska ju vara bra. Man ska inte få några åldersjukdomar om man äter enligt den.
Hur vet man det? På stenåldern dog de ju när de var 35 år!
Hur skapas dessa trender? Näringsforskarna hittar ett skelett:
– Oj, en gammal stenåldersgubbe. De levde hårt. De dog när de bara var 35 år. Men maten varit väldigt bra för de hade inga ålderssjukdomar…
Så dumt. Vi måste börja tänka själva. Vad mår jag bra av? Dessutom tycker jag det är jättesvårt att få tag på mammutkött på Ica nuförtiden.
Jag önskar att vi alla ska få känna oss fina och se ut som vi vill. Vill vi ta bort kilon så gör vi det. Vill vi ha kilon kvar för att vi trivs med det, har vi det. Huvudsaken är att vi väljer själva hur vi vill se ut och inte låter medias skeva skönhetsideal driva oss till evighetsbantningar som vi bara mår dåligt av. Vi ses vid glasskiosken i sommar!
Lisa Lundin
Klicka här för att kommentera krönikan
Du måste vara registrerad och inloggad på mötesplatsen för att kommentera krönikan.
Klicka här för att logga in eller registrera dig.
