En skräckupplevelse
4 mars 2010
Jag åkte tåg häromdagen. Mitt i oväder och snökaos. Men tåget blev bara en timme försenat, så själva resan var precis som vanligt.
På tåget hörde jag en ung kvinna tala med mild, puttenuttig stämma, som till den gulligaste av bebisar: – Så hjärtat, känns det bra så? Ska jag flytta lite på armen här? Är du lite hungrig? Ska jag ge dig en tröja? Du är så söt när du ser ut så där, mmmmmm, gulle dig, älskling… vad bra, nu dricker du lite… tyckte du att det var gott? Det är bra att dricka lite vatten så blir man inte så trött. Ska jag tala om vad jag vad med om idag? Bara små frustanden hördes från barnet och mamman avledde missnöje hela tiden med nya krumbukter och genom att slå knut på sig själv.
Tänk vad strongt ändå att resa med en alldeles nyfödd bebis, som inte kan göra något själv. En liten individ som inte kan meddela sig, eller svara på tilltal, utan bara meddela sig med miner och kroppsspråk. Att hon kunde hålla en så liten bebbe på så gott humör med sitt tuttenuttade att det inte hördes det minsta skrik utan bara små missnöjesfrustningar eller nöjda suckar. Hon gjorde verkligen allt för att sin son eller dotter skulle vara nöjd hela resan
Jag log och vände mig om för att beskåda hennes lilla underverk…
Men vart var bebisen? I sätet bredvid kvinnan satt en man. Hade hon haft bebisen i knät? Nej, tjejens famn var tom, men hennes händer höll i mannens.
Jag fick en total chock, hade hon barnet på golvet? Jag sneglade ner mot golvet, men där var deras ben sammanslingrade. Kvinnan bara log mot mannen och fortsätter:
- Vill du ha lite godis? Jag har köpt dina favoriter. Hon räcker över en påse till mannen som bara besvarade henne med ett gillande ögonkast. Han kanske var stum. Men man behöver ju inte tala som till ett barn bara för att någon har ett funktionshinder. Jag fattade ingenting.
– Han tittar i påsen och säger: - Jag gillar ju inte lakrits. Han stirrar ut genom fönstret och är tyst igen som han varit hela resan. Han var inte stum. Men inte ett tack, ingenting.– Förlåt, jag kan ta lakritsen, jag tycker om de godisarna, svarar hon milt och stryker honom över armen. – Tycker du att vi ska bjuda in de olika politiska partierna till diskussioner inför valet, så att alla elever på skolan får ta ställning även fast de inte får rösta? Är det en bra idé? Mannen bara mumlar till svar, märkbart störd över frågan. Hon svarar försiktigt: - Jag tänkte att det skulle vara frivilligt för alla, men vi får se. Jag bara funderar på det. Är du varm?
Jag vände mig tillbaka om i fasa. Varför daltar kvinnan med en jämngammal man som om han inte kan ta hand om sig själv? Varför vill han bli omhändertagen som en bebis? Varför frågar hon honom om saker som berör hennes arbete när han inte har hjärna att vare sig sätta stopp för daltandet eller har vett att själv bete sig som en vuxen? Varför gör båda i detta par sig dummare än vad är i förhållande till varandra? Vem vinner på det? Eftersom de inte kan prata normalt, varför är de ihop? Är det fler som beter sig som bebisar mot varandra? Är detta en mardröm? Är det på riktigt?
Hjälp! Hjälp! Hjälp!!!!
Lisa Lundin
Klicka här för att kommentera krönikan
Du måste vara registrerad och inloggad på mötesplatsen för att kommentera krönikan.
Klicka här för att logga in eller registrera dig.
