Svenskt porträtt
Fakta Lasse Winborg
Diagnos: skovvis förlöpande MS
Blev sjuk: 1985
Fick diagnos: 1995
Ålder: 51 år
Arbete: projektledare på Neurologiskt Handikappades Riksförbund, egenföretagare
Övrigt: lever familjeliv, spelar boule och går på gym
”Jag mår bättre än för tio år sedan”
Svaghet i höger hand och arm och dubbelseende var de första symtomen som Lasse Winborg upplevde. Han var 29 år, välutbildad, framgångsrik och blivande tvillingpappa.
Han sökte hjälp på Södersjukhuset men neurologen sa ingenting om MS. Lasse har senare begärt ut sin journal. Där står: ”patienten anger MS som trolig orsak”. Men ingen diagnos ställdes den gången.
– Jag trodde att besvären skulle läka ut och försvinna för inte kunde en sådan kille som jag bli sjuk.
I slutet av 80-talet kom stickningarna och domningarna men det var nog ingenting att bry sig om, tänkte Lasse. Fast inom honom fanns ändå vetskapen.
– När Neurologiskt Handikappades Riksförbund genomförde sin stora nyckelpigekampanj köpte jag en pin som jag stolt gick omkring med, berättar Lasse och småler.
Rehabilitering vändpunkt
Åren gick och för ungefär tio år sedan blev Lasse sämre. Han fick två allvarliga skov på varandra. Han hamnade i ett svart hål och tänkte att han var slut. Efter en månads rehabilitering vände det. Lasse började få en ny självbild och kände att ”detta går nog att greja”.
Sedan dess arbetar han 75 procent. Sjukskrivningen på deltid blev efter en tid förtidspensionering på kvartstid.
Han har funderat mycket över vad sjukdomen gör med honom – och vad han ska göra åt sjukdomen. Sina erfarenheter och tankar har Lasse samlat i boken Handbok för MS-sjuka.
Lasse Winborg är kritisk till bilden av att människor antingen är sjuka eller friska som målas upp i massmedia. Politiker, arbetsgivare och myndigheter verkar räkna ut folk när de drabbas av en svår sjukdom.
– Men vi är många som lever med en kronisk sjukdom och vem som helst kan drabbas av MS. Vi vill och kan jobba på de villkor som fungerar för oss. De praktiska problemen går ju att lösa.
Själv kör Lasse bil till arbetet i centrala Stockholm. Han har handikapparkering intill kontoret. Andra kan behöva färdtjänst. Sådant praktiskt går att ordna, menar Lasse. Och den som får avslag på ansökan om parkering eller färdtjänst, kan överklaga.
– Jag tror att passivitet och isolering är farligare än MS. De som har ett socialt sammanhang mår bättre. Att ha ett arbete eller en uppgift, som att ta hand om barnen eller ha husdjur, gör livet värt att leva.
Lasses hjärtefråga är rätten till regelbunden rehabilitering för människor med MS. Rehabilitering handlar om både aktivitet i form av fysisk träning och – inte minst viktigt – om delaktighet i sin egen och andras MS-sjukdom.
– Särskilt för nydiagnostiserade är det viktigt att få träffa andra med MS. På rehabanläggningar som Vintersol och Humlegården pågår ett otroligt viktigt arbete. Men det finns fortfarande landsting och försäkringskassor som inte vet tillräckligt om rehabiliteringens betydelse vid MS.
Ett meningsfullt liv
Lasse använder stödkäpp när han går eftersom han är svag i höger ben. Han kan känna omgivningens blickar och vet att många kategoriserar honom som handikappad, kanske till och med oduglig.
– Det problemet löser jag genom att berätta att jag har MS och visa att jag ändå är en fungerande människa. Jag jobbar, tränar, umgås med familj och vänner som alla andra. Jag har lärt mig att hantera min MS.
I dag mår Lasse bättre än på länge tack vare bromsmedicinen och rehabiliteringen. Han har bättre rörelseförmåga och balans, är uthålligare, har mindre problem med inkontinens och en större arbetsförmåga. Mentalt känner han sig i grunden stark.
– MS är en besvärlig sjukdom som går att hantera. Man kan leva ett meningsfullt liv trots MS. Jag har varit rädd men rädslan går över. Att hitta fotfästet igen efter diagnosen är oerhört glädjande. Mitt mål är att fortsätta må så här bra och jobba till jag blir 65.
